1980 - Johan Falk

1980 var jag på min första Kisskonsert

1980 - Johan Falk

 

Debuten skedde i Göteborg den 10 oktober när Kiss var sminkade. Men då hade jag inte turen att få träffa bandet. Det skulle ändras vändan därpå.

Den 3 oktober 1983 hade det utannonserats att biljettförsäljningen skulle påbörjas i Göteborg.

Jag kommer ihåg att jag blev väldigt nervös då Scandinavium hade stängt biljettluckorna när vi kom fram. Jag och mina kompisar var ju där på utsatt tid och fick åka hem utan biljett den dagen. Vi skolkade alltså från skolan en hel dag i onödan. Biljettförsäljningen var inställd på grund av administrativa problem. Det kom sen fram att Kiss bokningsbolag hade strulat med vem som skulle arrangera Sverigespelningarna. Danska ICO skulle enligt de ursprungliga planerna haft hand om dessa själva, men nu fick EMA-telstar och Julius också vara med och arrangera. Den 10 oktober fick jag återigen köa och då knep jag åt mig en åtråvärd parkettbiljett.

Den 18 november tog jag bussen till Göteborg med min bästa kompis Micke. Väl där stötte vi på Mickes klasskompis i femmanhuset i centrala Göteborg som berättade för oss att Kiss bodde på Hotell Europa. Vi gick ju naturligtvis dit för att se om vi kunde få en glimt av bandet, men då hade bandet redan åkt. Så vi traskade istället iväg till Scandinavium för att se konserten. Jag och min kompis köade en stund innan och när portarna öppnades blev det en enorm trängsel. Jag kunde till och med lyfta upp mina fötter och ändå flyta med framåt i folkmassan. Så j-a trångt var det! Jag och min kompis var några av de första in i arenan, så vi rusade fram till kravallstaketet för att få en bra plats i mitten, längst fram. Det blev trängre och hårdare tryck ju längre tiden gick. Till saken hör att jag var väldigt klen och kort i rocken vid den här tidpunkten i mitt liv. Så jag stod helt enkelt inte ut längre. Kravallstaketet tryckte något enormt mot min bröstkorg och jag kände mig rädd. Jag var helt enkelt bara tvungen att komma därifrån. Jag ropade på några vakter som hjälpte mig över staketet och då rusade 2 fotografer fram och tog bilder då jag hängde över staketet. Jag fick istället ta mig upp på läktaren och se konserten från en trappa. Konserten blev ett minne för livet och efter konserten var man nöjd och glad. Min kompis var ännu gladare för han hade stått kvar längst fram och fått tag på en av Eric Carrs trumpinnar som blev utkastade i publikhavet. Så nu tänkte vi att vi skulle ta oss till hotellet igen. Det passade ju bra eftersom det låg alldeles i närheten av busscentralen där vår buss skulle avgå hemåt. När vi äntligen anlände så var det redan lite folk där som stod och väntade på Kiss. Vi stod till höger om entrén till hotellet och pratade med de andra medan vi väntade. Efter en lång stund kom en svart taxi och i baksätet satt en tjej ihop med en kille med stort svart hår. Det var Paul Stanley och han öppnade dörren och kom ut till oss. Vi var nog en 6-7 fans som omringade honom och sträckte fram saker vi ville ha signerade. Paul berättade att han gillade Sverige och att han tyckte det var en lyckad konsert. Han var väldigt trevlig och omtänksam. Jag kunde knappt förstå att jag stod 10 centimeter från min stora idol. Jag fick nypa mig i armen för att riktigt förstå att mannen som förgyllt min uppväxt nu stod framför mig. Jag hade med mig en affisch som jag sträckte fram. Den var härligt skrynklig efter min runda nere på parkett bland allt folk. Men det värsta var att det var en bild med röd bakgrund. Jaha, varför var det så farligt då tänker du. Jo, Paul kladdade dit sitt namn med en röd tuschpenna och när jag tittade på affischen såg jag ingen autograf där. Jag fick lite lätt panik så jag grävde i mina byxor och fick fram en skrynklig biljett (se bild) som jag sträckte fram. Till min lättnad tog han den till slut och skrev sitt namn med samma röda penna. Denna gång syntes det mycket bättre och jag kunde andas ut. Det blev ett lyckligt slut på den här dagen. Det var otroligt stort för mig att få stå så nära och se hur han såg ut i verkligheten. Att dessutom prata med honom och få autografer var något som gav mig ett starkt minne för livet. En glad och lycklig Johan kunde ta nattbussen hem till Kungälv.

/Johan Falk

One thought on “1980 var jag på min första Kisskonsert

Comments are closed.